Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på alla ungdomar och deras familj som blev drabbade 22/7.
Vi hörde smällen ända hem till oss, det lät så obehagligt och vi trodde att det var en trafikolycka i närheten, men det var det ju inte. Bomben blir liksom "no big deal" när man hör om det som hände på Utøya.
Tänk dig själv att var 17 och se dina vänner bli skjutna eller att dina sista minuter i livet är du så rädd så rädd i ett land där du tror att du är trygg överallt. En del av dom här ungdommarna hade t.o.m rymt från sitt eget hemland som var i krig.
Det gör ont när jag tänker på alla dom drabbade. Det finns inte ett rätt i det hela inte ett rätt.
