Tandläkare eller soppåkare?

När jag var liten så sa min mamma "Gör dina läxor så att du inte behöver bli en soppåaker" (Detta används ofta i Iran som exempel för barn som inte gör sina läxor).

När jag var ungdom sa mamma " Jaha, det går bra gumman, skit i skolan du. Vi behöver soppåkare också".

Nu när jag ser våran soppåkare varje morgon så blir jag ju så glad. En man i 60 år åldern som hänger bak bilen och i all väder och vind från sen Mars till Oktober står han där bak i shorts och T-shirt och ser stark och pigg ut klockan 6:00, med en ölmage han är stolt över. Marius blir ju så glad varje gång han ser honom och jag tänker "Är det såååå farligt då".

Han slipper sura, griniga ungar som säger "Jag hatar dig!" varjedag och han slipper sura föräldrar som är helt otacksamma för det jobb man lägger ner på deras ungar. Han slipper patienter som vill bara ha en bro eller vill bara bleka sina tänder när man ser att dom har 100 hål som borde fixas. Och han slipper se glad ut varjedag fast han är sur själv.

Jag måste bara säga att jag skulle i allafall valt om detta. Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag ha valt att bli tandläkare igen! Jag skulle ha valt dom sura ungarna igen och dom med massa hål igen, för att utan dom så blir jobbet tråkigt, men jag skulle välja bort otacksamma föräldrar, otacksamma patienter och dumma sköterskor(Dom flesta är bra!). Soppmannen verkar vara en lycklig man och jag tror att han trivs lika bra med sitt jobb som jag gör...